Vi anlände till Stockholm sent fredagskväll, efter en händelserik tågresa, vi hade ett byte i Gävle. Där det blev middagsbesök på subway, en blöt micrad baguette kanske inte är den bästa uppladdningen. Väl på tåget igen så hamnade vi med ett gäng pantertanter som bjöd in oss på förfest till deras Spanienresa. Det tackar man ju inte nej till! Festen tog tyvärr slut när vi kom fram till Stockholm, vi begav mot våra respektive släktingar för övernattning.
Lördagmorgon: vi attackerade Djurgården från två håll, Ella på båt, och Erik på spårvagn. När Blondina stod och funderade på vilken båt hon skulle hoppa på så sprang hon av en slump in i tävlingsledningen. En snabb ordväxling och lite pepp så åkte båten äntligen iväg. Erik satt ihop klämd mellan några norskar på en alldeles för liten spårvagn med alldeles för många löpare.
Som dom tidspessimister vi är så anlände vi cirka 1.5 timme tidigt till start. Vilket i vanliga fall hade varit helt okej, men i ett svinkallt Stockholm så var det en ren pers. +1 grad och isande vindar, och inte en solstråle så långt ögat kunde nå, klev vi in i varsin bajamaja i ett försök för att behålla lite värme. Våran största fundering just då var hur länge det är socialt accepterat att vara inne i en bajamaja? Vi kom fram till att en kvart är helt okej i vissa undantagsfall.
Stelfrusna men taggade ställde vi oss i startfållan. Med en mål om att springa i mål med en snittfart på runt 5m/km eller en måltid på ca 1:45. Vi båda kände oss lite krassliga, var det hjärnan som spelade oss ett spratt pga att vi tagit det lite lugnt inför loppet och nervositet eller var vi faktiskt påväg att bli förkyld? Innan startskottet gick så var Ella så sjukt nervös att hon höll på att skita på sig. Men så fort vi drog igång så var all nervositet och tankar som bortblåsta. Nu var det bara att hålla huvudet högt och beta av kilometer efter kilometer.
När dom första 5 kilometerna gick i 4’25 fart så tänkte vi båda “hur fan ska det här kunna hålla i 21km?” men det kändes ju bra så vad fan, vi kör! Första 5km gick på 22:31. Erik tappade så småningom ett par 10 meter fram till Ella som tagit sikte på 1:35 flaggorna. Ella höll jämn fart med dom, men avståndet mellan oss växte inte iallafall. Efter 10km så låg tiden på 44:53. Det är tur att Ellas favoritfärg är knallrosa. Så det gick inte att tappa bort henne. Mellan kilometer 5 och 19 så var det jakt på blondinen i rosa jacka. Ella själv hade ingen aning ifall Erik var bakom eller om han kanske passerat. Hon var bara inne i att överleva. Vid varje energistation tog hon dextrosol, för att få något annat att tänka på.
Kilometer 20 och Erik hade äntligen jagat ikapp Ella. Men nu var det inte mycket krafter kvar, och när dom sista uppförsbackarna kom så var benen helt stumma. Men nu var det bara att bita ihop och acceptera smärtan. Det blev en liten lucka mellan oss igen, och Ella kubbade på mot mål. Jakten på den rosa jackan återupptogs.
400 meter kvar och nu gav vi allt och tömde tanken helt. Ellas tid blev 1:31:51 och kom på plats 54/1516 och Eriks 1:32:02 respektive 452/2622. Vi fullständigt krossade vårt mål, och blev väl mottagen i mål av Vitamin well med varsin flaska med smak av vätskeersättning.
Efter loppet tog vi en snabbdusch och sen in mot stan igen för att få i oss lite käk. Och nu tyckte vi ju att vi hade en rätt bra ursäkt att stilla vårt shoppingsug.Erik köpte en ny ryggsäck för att kunna frakta hem alla fynd, och redan på affär #1 så bröt Ella sitt löfte om att inte köpa några fler sommarkläder. Jag tror vi slutade på cirka 10+ plagg.
Summa summarum. En jävligt kall men bra dag bland 4000 andra löpare i huvudstaden. Men det är nog tur att alla lopp inte hålls här, för shoppingsuget är alldeles för stort.
// Erik & Ella