Först var jag skitglad över att jag fått en plats i det fulltecknade loppet. Men, sen kom sommaren och förkylningen! Och tröttheten! Två träningspass på tre veckor, sen fem intensiva dagar på o-ringen. Därefter 4 pass på två veckor som sista uppladdning inför maran. Osäkerhet på formen? Ja!
På grund av detta blev målsättningen njutning! Jag skulle ta mig runt utan att förta mig och försöka njuta av upplevelsen.
Sagt och gjort. Började med första misstaget. Ställde mig i fållan 5-6 timmar. Började lugnt och sansat efter grusväg och bred skogsväg. Vi vek av ut i skogen och det blev blött, stenigt och rötter. När första motlutet kom började alla gå! Jag springer hellre i samma lugna tempo än gå/springa/lunka om vartannat eftersom jag blir otroligt stum av det. Då började mitt bökande förbi på den smala stigen och onödigt mycket energi gick åt.
Passerade första mat- och dryckeskontrollen men nöjde mig med lite sportdryck. Halkade vidare i geggan (ja, det var riktigt blött) och började bli rejält låg. Äntligen, vid ca 28 km kom nästa matstation och vad jag åt! Banan, två kanelbullar, två koppar kaffe, sportdryck, energikaka, salt bröd och godis! Om jag fick håll? Näe, allt gick ut i kroppen bums! Stod där länge, tappade en placering där, men jag behövde det.
Nu började resan upp mot Ottfjället. Jag gick mycket, men där det blev lite flackare lunkade jag försiktigt. Jag hade inte mer bråttom än att mobilen åkte fram för att fota, dela med mig av vyerna till maken och på fejjan. 🙂
Väl uppe på fjället kom sista kontrollen. Då blev det coca-cola, chokladboll å godis.
Nu började färden nedåt, 10 km kvar och känslan av att jag skulle klara mitt mål, att ta mig runt, blev allt starkare! Nu började energin sprudla lite mer, tack vare allt jag åt vid andra kontrollen. Det var en brant, hal och mycket stenig och eländig resa ner och farten var grymt låg. Halvvägs insåg jag att jag kommer att klara det, och vad händer då? Trampar snett och “knäck” låter det i foten.
Jag övervägde om jag skulle försöka få av mig skon och linda foten eller hoppas att det skulle gå över. Jag drog ner på tempot och chansade på det sistnämnda.
Lite lätt haltande tog jag mig äntligen i mål! Jag är nöjd även om jag inte kan låta bli att gräma mig över att klockan tickade 7 min över 5 timmar. Vann gjorde Billstam på 4:19 och klubbkompisen from SOK, Susanne Liukkonen, var tvåa på 4:26. Alltså var jag bara knappt 50 min efter! En niondeplats är inte fel det heller och jag är nöjd med tanke på mitt utgångsläge.
I mål åt jag ännu mer. Bullar, macka, godis, saft…. Dagen efter mådde jag som en överkörd grävling och rörde mig i ultrarapid, men jag är lycklig och stolt. Jag började redan planera för nästa år för det här vill jag testa igen!
Så, vill du lufsa i fjällen i en härlig gemenskap, få äta hejdlöst med bullar och godis och utmana dig själv och din kropp till det yttersta, spring Fjällmarathon i Vålådalen!!!
// Johanna Bergman